Cookie

Idag ryker både hårddisk och windows vista från min ena dator. Fastän varken den ena eller det andra tjänat mig särskilt väl så känns det lite vemodigt. Det handlar inte om själva nya operativsystemet, utan jag vet att jag nu har flera timmar framför mig att installera alla program och all information.

Jag kommer dessutom ha mycket mindre lagringsutrymme så får se hur det avgörande det är i längden. Å andra sidan kvittar det, nu när jag gick igenom vad som låg på datorn så är det mest katter som jag gjort annonser på. Jag klarar mig nog utan bilder på hundratals katter som jag inte känner...

Imorgon ska jag inventera tillsammans med "svärmor" på hennes jobb. Tänkte att det var dags att bonda lite, men kexet verkar mest tycka jag är galen. Vadå, det bjuds ju på fika!

Är så sjukt sugen på att se Robyn nu i december. Har jag legat under en stor sten det senaste seklet eller är alla biljetter så dyra som runt tusenlappen?! Helt sjukt vad galet. Men, desperat nog att betala detta då jag tycker hon är fantastiskt bra. Ska bara se om Piff har bestämt sig om hon ska med. Är någon annan sugen, säg bara till så får vi se hur många biljetter vi kan skaka fram!

Lördag, klockan är redan förbi lunchtid och jag har ännu inte ens ställt mig i duschen eller tagit något som helst ansvar för min personliga hygien i form av att ha borstat tänderna. Ska göra allt detta när jag är klar här på blogg.se.

Hade en helt sjuk dröm i natt/morse och känslan efter den dröjer sig ännu kvar. Konstigt. Alltså, den var helt sjuk och overklig på alla sätt men ska försöka återge så mycket som jag kommer ihåg.
Jag drömde att jag var på väg att semestra och satt på ett flygplan mot gud vet var. Jag kommer inte ihåg så mycket av omständigheterna innan det började balla ur, men troligtvis var det som vilken semester som helst och jag vet att en av systrarna var med från början. Hon var dock borta när saker och ting urartade.

Helt plötsligt kränger planet till och får slagsida, om man ens kan säga så, och det hela slutade med att vi landade i vattenbrynet till en större bebodd ö. Här upptäcker jag att Rosa sitter bredvid mig på planet och det är ju inget märkligt, för det är ju en dröm. Flera flyr från planet, men jag är fokuserad på att samla ihop mina grejer samt be kabinpersonalen om att leta fram Rosas transportbur, vilket de också av någon anledning har tid att göra.

En tjej som suttit på samma rad som jag får total panik och rusar runt som en galning, varpå jag stjäl hennes skor som hon lämnat vid sitt säte.
När jag fått Rosas bur och samlat ihop mina saker samt fått med mig den här tokiga tjejen och ska gå av planet inser vi att planet rör sig på nytt. Vi är alltså otroligt nog uppe i luften igen. Ja, ingen sa att drömmar skulle vara logiska eller ens minsta möjliga men ja, ja.

Iallafall så försöker vi hitta oss platser, men kan inte hitta två lediga bredvid varandra eftersom det ännu är mycket folk på planet, ingen har alltså rusat av i panik.
Snart inser vi att personalen på flyget är korrupta terrorister och de är alla beväpnade. Här har jag en minneslucka, för helt plötsligt är vi på mark igen och jag har Rosas bur i ena handen och mitt bagage i andra. Den där andra tjejen är borta ur bilden, men jag har ännu hennes skor. Jag har en känsla av att det är några jag ska träffa någonstans på den här semesterorten, men först måste jag hitta ett hotell som accepterar att man har med sig katt. Jag går in i några butiker för att hitta sand och mat, men katt är inget husdjur man håller sig med i detta land. Bara fåglar och hund. Jag bröjar se Rosa alltmer som ett problem, för hon är som en tickande bomb, snart kommer hon behöva gå på lådan. Helt sjukt, som sagt...

Jag vaknar upp mitt i all den här problematiken och undrar var min hjärna får allt det här tramset ifrån.

Kan meddela att filmen Upp, även fick tummen upp. Den var helt okej, men jag förstår inte varför man sätta föräldrar i besvärliga situationer där de får svara på barnens eventuella frågor kring döden. Detta känns nämligen som ett troligt scenario efter att ha sett filmen.
I övrigt var den rolig för oss vuxna barn, vi som tröttnat på vuxenvärldens allt sämre actionfilmer.

Helt sjukt att det snart är jul! Har värsta klapparna på gång, och nej, ni behöver inte vara oroliga att ni kommer få dras med varsin katt runt jul, om det inte är så att ni vill förstås! ;)




Såhär fin blir Rosa på bild... när hon vill!

Idag har nog varit den mysigaste söndagen ever. Det lustiga är att vi bara städat här hemma, lagat mat ihop och snart ska vi kolla film, så egentligen inte något märkvärdigt. Men det är väl det där lilla som gör det vardagliga så speciellt. Kanske lite också att det här med tjänster och gentjänster är så tydligt i vår relation.

Idag gick till exempel kexet ut i spöregn för att köpa potatis till mig för att jag gick ut och hämtade mat igår mitt i filmen jag tittade på, så att jag missade slutet. Eller att jag slipper damsuga hela lägenheten för det tycker jag är skittråkigt med alla mattor och så, men i gengäld tar jag förstås det förnedrande skitjobbet på toa.

Kexet hyrde en barnfilm, det är vår nya grej, finns ingen bra ny hyrfilm i nyhetshyllan blir det en barnfilm. Kan lätt rekommendera G-force by the way. Hur kan man inte älska marsvins-agenter som löser världens brott??

Idag blir det en film som heter Upp, eller nåt sånt. Återkommer med tummen UPP eller ner.

I samband med all galenskap och skottlossning i Malmö frågade en vän mig om inte jag var rädd för att till exempel cykla när det var mörkt. Jag kände spontant att nej, det var jag inte. Lite svårt att förklara, men den sortens rädsla fångar mig inte till vardags i något gastkramande grepp.
Vi pratade en hel del om det igår, för visst var vi överens om att den sista tidens våldsdåd i stan gör en något otrygg, så jag fortsatte att fundera över det idag.

Rädd var jag när jag var 14 år, när mammas kille efter att hon låst honom ute på fyllan, hotade med att hälla bensin i brevlådan och sen tända på. Jag var livrädd en hel natt och efter det lämnade denna upplevelse en känsla av otrygghet och obehag.

Rädd var jag varje dag att mamma en dag skulle bli slagen sönder och samman för att hon inte sorterade ut vem hon bjöd in till vårt hem, eller den gången hennes kille som hon bjudit in för att bo hos oss försökte förgripa sig på mig vid varje tillfälle han fick. Men när allt detta väl var över lämnade det bara några smärtsamma minnen, några fler till samlingen.
Rädd var jag att vi inte skulle ha råd med mat under tiden jag växte upp, men ännu räddare var jag att mina vänner skulle få reda på hur det låg till. Rädsla för skammen.

Rädd är jag varje dag att jag ska förlora någon som står mig nära.

Det vore inte normalt att inte känna oro ibland, kring alla situationer i livet. Kring existensiella frågor, kring mina närmsta, och en hel rad andra saker.
Men, jag kan heller inte skapa en samlingsrädsla över alla saker jag varit med om och förvänta mig att de händer igen, och jag kan på samma sätt inte förbereda mig inför vad som kan komma att ske.

Jag vill leva livet istället för att oroa mig över det,
jag har redan blivit berövad så mycket annat.

Nejdå, jag är på intet sätt negativ, rubriken är mer bokstavlig än något annat.
Ikväll när jag och kexet skulle mysa lite i sovrummet fick jag helt plötsligt något kladdigt i handen som totalt förstörde stämningen. Rosa vart lite sur för att hon inte fick sin gourmet-påse till middag idag utan istället fick hon Sheba vilket inte alls föll henne i smaken.. Därför gjorde hon ett statement och lämnade ett visitkort i sängen. På min sida. Tar det inte alls personligt.

Det var ju inte särskilt länge sedan hon lämnade en ångande hög i soffan för att hon ansåg att det var för lite sand i kattlådan. Tycker hon har lite kommunikationsproblem...

Lite komiskt i det hela är att vi har pratat om massa bajs på jobbet idag, så får väl se ironin i det hela.

Nu ska jag sätta mig och skriva ett gammeldags posten-brev, ni vet, ett sånt som man gör för hand, med penna. Säljer de ens frimärken numera?

Jag kommer missa deadline. Imorgon har ska mitt första projekt vara inlämnat till skrivkursen. Det är tyvärr långt ifrån klart.
Är det något som jag avskyr så är det att lämna saker halvfärdiga. När jag var yngre var detta något jag ofta gjorde och vanligtvis mådde jag ganska dåligt över det. Därför känns det välkommet att de känslorna inte uppsökt mig just den här gången.

Ja, jag känner press inför den här kursen, den kan hjälpa mig att ge liv åt det jag har i huvudet men inte lyckats få ner på papper. En hel del av det finns förvisso nerskrivet, men jag kan inte för mitt liv förmå mig att sätta ihop det så att det skapar en sammanhängande text. Jag vill gärna genomföra den för att få alla dessa verktyg.

Klart man blir besviken att man inte kan slutföra något som man så gärna vill ha gjort, men det finns en sak som är annorlunda den här gången. Medvetenheten om mina begränsningar.

Redan när uppgiften delades ut kände jag att det här skulle jag med största sannolikhet inte ro hem, vilket jag också upplyste om. Ren och skär sanning. Först kände jag mig stressad över det som hindrade mig från att delta, men har också insett att jag gjort denna prioritering för att jag själv ville det, inte för att jag måste.

Jag vill sätta Kattjouren framför andra projekt just nu. Det är något som får mig att må bra och dessutom ger mig något stort i utbyte.
En dag lite längre fram i framtiden kommer kanske den prioriteringen att bytas ut, men först ska Kattjouren flyta på utan mig. Då, då kan jag släppa på alla måsten och ägna mig helhjärtat åt skrivandet. Bättre göra en sak med bravur än två saker halvdana.

Just nu är Kattjouren ett skenande tåg som jag måste styra så det håller sig på spåren. Det finns inga mellanstationer utan de som vill hoppa på och av får göra det i farten. Nu har vi kommit igång och fler ska vi bli!

Imorgon har vi ytterligare ett informationsmöte med fem nya personer som vill volontära för oss och de är hjärtligt välkomna. Vi kan inte riktigt fatta vilken effekt publicitet kan ha och inte heller kan vi förstå hur just vi kan ha sådan tur!

Lycka är vad jag känner, aldrig förut har Kattjouren känts så mycket som en del av mig som den gör nu.





Rosa och jag, vi är goda vänner... ♥

Ligger nerkrupen i soffan med täcke film och en hel del, och troligtvis helt för mycket, godis. Jag har övertalat kexet att han skulle gå ut med sin polare och roa sig utan mig. Dels jobbar han snuskigt mycket och därför är det det enda han har att prata om, så jag vill vidga hans vyer lite. Dels för att han förtjänar ha lite skoj men också för att våra samtal ska handla om annat än byggbranchen.

Den här veckan har varit fruktansvärt lång. Känns som om det är evigheter sedan gisslandramat i måndags och det känns som om jag har jobbat på min nya arbetsplats sedan urminnes tider.

Riktigt härligt med egentid också, det är inte ofta jag har en kväll för mig själv på det här viset. Inte för att kexet är vidare jobbigt att ha i närheten på något vis, men lite soffhäng med total bestämmanderätt över fjärrkontrollen har ingen tjej dött av.

Har ni inte redan gjort det så föreslå Kattjouren på facebook för dina vänner, genom dig kan andra hitta Kattjouren, som annars inte skulle göra det och vi har en chans att göra våra röster hörda för fler människor. Några få klick för dig, en stor skillnad för många katters liv!

Tja, ibland vänder vindarna friskt och det är väl ändå jäkligt skönt att vi inte kan förutspå morgondagen?
Idag kom jag till jobbet med helt för mycket tankar i huvudet och helt för lite sömn i bakfickan. Skulle dessutom bli min första låsning på nya arbetsplatsen så det skulle bli en lååång dag. Hur lång, anade jag inte då.

Vid halv fem-tiden gick det rykten om ett gisslandrama i huset, och för att göra en fruktansvärt lång historia kort så slutade den lyckligt och den 2-åriga lilla pojken som tagits som gisslan mår fysiskt bra och kommer med all säkerhet ej komma ihåg detta som vuxen. Värre med det för hans mor skulle jag tro.

Vi fick absolut ingen information kring händelsen i vår butik utan upptäcker så småningom att grannbutiken klappat ihop och utrymt samt jättemassorna av folk som stod utanför vårt lunchfönster och avspärrningarna. Efter att ha spekulerat i om det hela var en övning blev vi ganska snart medvetna om att så var ej fallet. Genom vår nödutgång kunde vi höra att dramat utspelade sig precis utanför dörren och det är väl inte för intet som insatsstyrkan står och riktar k-pistar från taket på huset mitt emot ner mot byggnaden vi befann oss i.

Läskigt värre. Vilken första låsning...

Slutet gott, allting gott, tror att många människor är både trötta och tankspridda ikväll.

Efter att jag blivit släppt fri från jobbet bar det hem till Bingo för att adoptera bort katten hon haft som jourhem. Slutade med en Bingo i tårar, stackarn. Hon kommer sakna Selma.

Nu ska jag fixa lite lite käk och slänga på mig mjukisbyxorna inför kvällens avsnitt av Medium.

Av någon underlig anledning så har jag till synes en skara trogna bloggföljare. Man kan ju tycka att de borde ge upp hoppet när man inte skrivit en rad på tre månader, men ändå är där folk inne och kikar varenda dag.
Så, här kommer uppföljaren.

Jag hade tänkt sluta blogga, kändes som om jag kramat ur vad jag hade att prestera i denna blogg och trots att den följt mig genom vått och torrt i flera år nu så kände jag mig slut på inlägg. Ja, det är åtminstone vad man tror om sig själv. Det finns alltid lite liv kvar i gubben, helt enkelt.

Kände lite behov av att skriva av mig idag dock, och om allt verkar osammanhängande på något vis och svårt att förstå, så är det nog så även för mig.
Senaste månaderna har jag känt mig hög på kärlek och inte behövt luta mig tillbaka på mitt eviga skrivande för att reda ut tankar och känslor. Fortfarande kär, så där har inget förändrats, men med tidens gång så sitter man ändå där och kloinkar på tangenterna och är tillbaka med fötterna på jorden efter att ha svävat bland de små rosa.

Okej, inga mer ursäkter, ni vet hur jag är och får helt enkelt ta det för vad det är.

Hade egentligen saker att berätta men nu kom sambon in för att lägga sig så jag får se om jag kan ta en stund att uppdatera imorgon istället.

Lev idag som om ni satt i fängelse imorgon, under tiden.

I´m out.