Cookie

Av någon underlig anledning så har jag till synes en skara trogna bloggföljare. Man kan ju tycka att de borde ge upp hoppet när man inte skrivit en rad på tre månader, men ändå är där folk inne och kikar varenda dag.
Så, här kommer uppföljaren.

Jag hade tänkt sluta blogga, kändes som om jag kramat ur vad jag hade att prestera i denna blogg och trots att den följt mig genom vått och torrt i flera år nu så kände jag mig slut på inlägg. Ja, det är åtminstone vad man tror om sig själv. Det finns alltid lite liv kvar i gubben, helt enkelt.

Kände lite behov av att skriva av mig idag dock, och om allt verkar osammanhängande på något vis och svårt att förstå, så är det nog så även för mig.
Senaste månaderna har jag känt mig hög på kärlek och inte behövt luta mig tillbaka på mitt eviga skrivande för att reda ut tankar och känslor. Fortfarande kär, så där har inget förändrats, men med tidens gång så sitter man ändå där och kloinkar på tangenterna och är tillbaka med fötterna på jorden efter att ha svävat bland de små rosa.

Okej, inga mer ursäkter, ni vet hur jag är och får helt enkelt ta det för vad det är.

Hade egentligen saker att berätta men nu kom sambon in för att lägga sig så jag får se om jag kan ta en stund att uppdatera imorgon istället.

Lev idag som om ni satt i fängelse imorgon, under tiden.

I´m out.