Cookie

I samband med all galenskap och skottlossning i Malmö frågade en vän mig om inte jag var rädd för att till exempel cykla när det var mörkt. Jag kände spontant att nej, det var jag inte. Lite svårt att förklara, men den sortens rädsla fångar mig inte till vardags i något gastkramande grepp.
Vi pratade en hel del om det igår, för visst var vi överens om att den sista tidens våldsdåd i stan gör en något otrygg, så jag fortsatte att fundera över det idag.

Rädd var jag när jag var 14 år, när mammas kille efter att hon låst honom ute på fyllan, hotade med att hälla bensin i brevlådan och sen tända på. Jag var livrädd en hel natt och efter det lämnade denna upplevelse en känsla av otrygghet och obehag.

Rädd var jag varje dag att mamma en dag skulle bli slagen sönder och samman för att hon inte sorterade ut vem hon bjöd in till vårt hem, eller den gången hennes kille som hon bjudit in för att bo hos oss försökte förgripa sig på mig vid varje tillfälle han fick. Men när allt detta väl var över lämnade det bara några smärtsamma minnen, några fler till samlingen.
Rädd var jag att vi inte skulle ha råd med mat under tiden jag växte upp, men ännu räddare var jag att mina vänner skulle få reda på hur det låg till. Rädsla för skammen.

Rädd är jag varje dag att jag ska förlora någon som står mig nära.

Det vore inte normalt att inte känna oro ibland, kring alla situationer i livet. Kring existensiella frågor, kring mina närmsta, och en hel rad andra saker.
Men, jag kan heller inte skapa en samlingsrädsla över alla saker jag varit med om och förvänta mig att de händer igen, och jag kan på samma sätt inte förbereda mig inför vad som kan komma att ske.

Jag vill leva livet istället för att oroa mig över det,
jag har redan blivit berövad så mycket annat.