Att åstadkomma något
Jag kommer missa deadline. Imorgon har ska mitt första projekt vara inlämnat till skrivkursen. Det är tyvärr långt ifrån klart.
Är det något som jag avskyr så är det att lämna saker halvfärdiga. När jag var yngre var detta något jag ofta gjorde och vanligtvis mådde jag ganska dåligt över det. Därför känns det välkommet att de känslorna inte uppsökt mig just den här gången.
Ja, jag känner press inför den här kursen, den kan hjälpa mig att ge liv åt det jag har i huvudet men inte lyckats få ner på papper. En hel del av det finns förvisso nerskrivet, men jag kan inte för mitt liv förmå mig att sätta ihop det så att det skapar en sammanhängande text. Jag vill gärna genomföra den för att få alla dessa verktyg.
Klart man blir besviken att man inte kan slutföra något som man så gärna vill ha gjort, men det finns en sak som är annorlunda den här gången. Medvetenheten om mina begränsningar.
Redan när uppgiften delades ut kände jag att det här skulle jag med största sannolikhet inte ro hem, vilket jag också upplyste om. Ren och skär sanning. Först kände jag mig stressad över det som hindrade mig från att delta, men har också insett att jag gjort denna prioritering för att jag själv ville det, inte för att jag måste.
Jag vill sätta Kattjouren framför andra projekt just nu. Det är något som får mig att må bra och dessutom ger mig något stort i utbyte.
En dag lite längre fram i framtiden kommer kanske den prioriteringen att bytas ut, men först ska Kattjouren flyta på utan mig. Då, då kan jag släppa på alla måsten och ägna mig helhjärtat åt skrivandet. Bättre göra en sak med bravur än två saker halvdana.
Just nu är Kattjouren ett skenande tåg som jag måste styra så det håller sig på spåren. Det finns inga mellanstationer utan de som vill hoppa på och av får göra det i farten. Nu har vi kommit igång och fler ska vi bli!
Imorgon har vi ytterligare ett informationsmöte med fem nya personer som vill volontära för oss och de är hjärtligt välkomna. Vi kan inte riktigt fatta vilken effekt publicitet kan ha och inte heller kan vi förstå hur just vi kan ha sådan tur!
Lycka är vad jag känner, aldrig förut har Kattjouren känts så mycket som en del av mig som den gör nu.
Rosa och jag, vi är goda vänner... ♥
Är det något som jag avskyr så är det att lämna saker halvfärdiga. När jag var yngre var detta något jag ofta gjorde och vanligtvis mådde jag ganska dåligt över det. Därför känns det välkommet att de känslorna inte uppsökt mig just den här gången.
Ja, jag känner press inför den här kursen, den kan hjälpa mig att ge liv åt det jag har i huvudet men inte lyckats få ner på papper. En hel del av det finns förvisso nerskrivet, men jag kan inte för mitt liv förmå mig att sätta ihop det så att det skapar en sammanhängande text. Jag vill gärna genomföra den för att få alla dessa verktyg.
Klart man blir besviken att man inte kan slutföra något som man så gärna vill ha gjort, men det finns en sak som är annorlunda den här gången. Medvetenheten om mina begränsningar.
Redan när uppgiften delades ut kände jag att det här skulle jag med största sannolikhet inte ro hem, vilket jag också upplyste om. Ren och skär sanning. Först kände jag mig stressad över det som hindrade mig från att delta, men har också insett att jag gjort denna prioritering för att jag själv ville det, inte för att jag måste.
Jag vill sätta Kattjouren framför andra projekt just nu. Det är något som får mig att må bra och dessutom ger mig något stort i utbyte.
En dag lite längre fram i framtiden kommer kanske den prioriteringen att bytas ut, men först ska Kattjouren flyta på utan mig. Då, då kan jag släppa på alla måsten och ägna mig helhjärtat åt skrivandet. Bättre göra en sak med bravur än två saker halvdana.
Just nu är Kattjouren ett skenande tåg som jag måste styra så det håller sig på spåren. Det finns inga mellanstationer utan de som vill hoppa på och av får göra det i farten. Nu har vi kommit igång och fler ska vi bli!
Imorgon har vi ytterligare ett informationsmöte med fem nya personer som vill volontära för oss och de är hjärtligt välkomna. Vi kan inte riktigt fatta vilken effekt publicitet kan ha och inte heller kan vi förstå hur just vi kan ha sådan tur!
Lycka är vad jag känner, aldrig förut har Kattjouren känts så mycket som en del av mig som den gör nu.
Rosa och jag, vi är goda vänner... ♥
Kommentarer
Postat av: Mari
Vad kul att höra om kattjouren! Skrivandet får vänta!
Jag gillar bilden!
Trackback
