På rätt sida av kassan...
Mellandagsrea...
Medan andra gnuggar händer över alla fynd de eventuellt kommer finna, biter jag naglarna av mig och förbannar att jag tvingas stå på fel sida av kassan. Eller, förresten, jag kanske ska säga rätt sida. Hade jag inte stått bakom kassan skulle jag nämligen aldrig få för mig att ge mig ut i folkmyllret.
Ska aldrig säga aldrig, förresten. Jag var på rean en gång för ganska exakt tio år sedan, slutade inget vidare, svimmade mitt inne i köpcentrat och sen dess har jag med stor värdighet enkelt avstått. Upplevelsen att jobba i det är något annat, först och främst har jag förtur på alla reavaror om jag mot förmodan skulle vilja ha dem, sen slipper jag köa för att köpa dem. Det känns bra eftersom jag inte tycker rea är ett dugg värt att svimma för.
Som butiksknegare får man också av någon underlig anledning avsmak för alla reamonster som bråkar i kön, slänger allt på golvet med en axelryckning, och de hundratals som ger sig ut för att byta julklappar dessa dagar ska vi inte ens tala om. Har de överhuvudtaget någonsin hört talas om förlängt öppet köp över nyår!? Nej, det är tydligen roligare att trängas med alla andra, än att ge sig ut i lugn och ro dagarna efter årsskiftet.
Vad det gäller reorna i övrigt kanske man kan ta sig en funderare på om det verkligen är värt att stå och trängas för lite billigare varor, de dög ju inte till fullpris när de ännu var moderiktiga i början av säsongen....
För mig finns det bara en sida av kassan som är rätt, men mycket nöje ni som befinner er på andra sidan, jag roas otroligt mycket av er enfaldighet...
...
Tryckfelsnisse...
Jag har en ganska annorlunda mani, nämligen att leta stavfel på texter som når ut till stor del av befolkningen. Speciellt har jag då baksidan på mjölkpaket, och andra dryckespaket i åtanke. Man kan ju tycka att det inte ska vara så svårt att knåpa ihop en text på knappt 150 ord, varav inte ens hälften är tvåstaviga. Det kan irritera mig så till den grad att jag ibland känner ett sjukligt begär efter att ringa och klaga. Visst, jag kan också fela, men åtminstone får jag inte betalt för att få det rätt.
På morgonkvisten har jag redan lite krasst humör av naturliga orsaker, så det blir ju inte bättre av att mjölken står framför mig på bordet och retar gallfeber på mig. Eller ännu värre, juicen! Värst är nog ändå inte stavfelen, (eller tryckfelen som de nog hellre vill det ska heta), utan när informationen på paketet har gått ur tiden och blivit oaktuell, som till exempel i slutet av september då vi uppmanades att bada säkert i sommar....
Mycket gnäll för lite, men hur svårt kan det vara? Skärpning, verkligen, kan vem som helst få jobb som vad som helst?
Lusse lelle...
Jag har alltså inget gott betyg i bakning, men håller andan uppe ändå. Det är inte alltid resultatet i sig som gör bakningen rolig, utan mer att det hör julen till.
Sen är det faktiskt en upplevelse i sig att bjuda sina nära och kära på sina stenhårda lusseklumpar under många skratt och förfärade rop, jag skäms inte, jag bjuder gärna på mig själv!
Så välkomna på fika!
NO7
Fick tidigare i veckan in ett parti av mirakelkrämen NO 7. Samtidigt läser jag i tidningen om hur åtgången på dessa varit rekordsnabb i de butiker som redan börjat sälja dem, och att detta faktiskt är krämen som fungerar!
Själv har jag då aldrig hört talas om den här krämen, eller ens om vad den skulle vara bra för, så jag reflekterar inte så värst mycket över det. En kräm i mängden... Senare ser jag i ögonvrån hur mina kollegor girigt bunkrar upp av den här mirakelkrämen, och väldigt snart börjar folk att ringa efter den eftertraktade lyxvaran.
"Vad är det här för något?!" undrar jag i mitt stilla sinne, så jag närmar mig lite förstulet denna förpackning som alla fingrar på. Texten talar om för mig att jag kan föryngras på bara fyra veckor! Halleluja, källan till evig ungdom!
Kan erkänna att jag lät mig ryckas med en liten stund av denna hysteri, jag börjar ju trots allt att åldras (27 år...), dock med stil, får jag hoppas.
Det blir ingen kräm för mig, dock... Jag tror på naturlig skönhet, men jag förstår hur lätt det är att falla för en produkt som får positiv publicitet. Nära att jag själv gick fällan, jag som brukar se med kritisk blick på allt kommersiellt. Från att inte veta något om produkten då jag kom till jobb, till att hitta mig själv ståendes bland de andra hyenorna vid kassadisken, sneglande efter dem vid dagens slut. Vad ska jag säga? Jag är besviken, och aningen rädd för mig själv, knappt jag vågar kolla på TV-shop igen!
Fantastiska sarkasm!
Fick rådet nyligen att inrikta mig på att skriva barnböcker... Jag försöker att inte tyda det som så att mina alster är så usla att ingen vuxen vill befatta sig med dem, men samtidigt kan jag inte förstå hur hon menar. Särskilt som det är så att varken det jag skriver eller säger är speciellt barnvänligt. Jag är dock öppen för förslag, men undrar vid vilken ålder som barn börjar förstå sarkasm och ironi?! Det är nämligen min genre och jag håller fast vid den till döden skiljer oss åt... Vilket leder oss till nästa problem; hur man tar sig genom livet med sarkasmen som sin högra hand, utan att folk missförstår eller tar illa upp.
Sarkasmen har varit mitt vapen i alla år, och det definierar vem jag är. Det har blivit en del av mig och hur jag uttrycker mig. Sätter enligt mig lite krydda på vardagen och avdramatiserar situationer som kan upplevas tunga. Så den som vill läsa barnböcker för sina barn, skrivna av mig, med en helvetes massa tvetydningar och kanske inte så barnvänligt innehåll, gärna för mig det är inte mina barn som kommer gå i terapi i flera år framöver...
Välkommen till min nya blogg!
Kärlek kan göra ganska mycket med mäniskors psyken och till och med deras kroppar. Både på gott och ont...
