Cookie

Sittter här och klappar Rosa. Hon dammar en massa så man skulle kunna tro hon inte blivit klappad på evigheter. Funderar på vad jag ska börja med först, laga mat eller packa. Troligen laga mat eftersom det lär gå snabbast.

Känner mig lite sliten faktiskt, mycket på jobb nu också och det känns som om jobbet faller om jag inte är där, så jag vågar inte ens ta en semesterdag eller nåt för att reda upp all min privata oreda. Det var helt galet idag och jag har fått två utbrott på kollegor som har haft helt orimliga förväntningar på mig. Orimliga till och med om jag hade känt mig på topp.

Tröttsamt.

Känner märklig distans till allt och alla just nu, har inte ens svarat i telefon när morsan ringt över hela julen och har inte ringt tillbaka för att önska henne god fortsättning. Får väl slänga iväg ett sms, fastän jag inte kunde bry mig mindre om henne just nu. Usch vad deprimerad jag låter. :S

Ni kan vara lugna, det är jag inte, bara lite apatisk.
Sjukt kissnödig också, så får väl ta och göra nåt åt det.

Jag känner igen situationen, jag vet att den passerar med ett svagt minne av tillfälligt förlorat fotfäste, eller att den för mig ut över klippkanten. Vad är det med mig? Ibland kan jag tro att det är något fel på mig, varför jag inte kan tillåta mig själv att helt enkelt vara lycklig. Istället måste jag passa in saker i mitt liv som det inte finns energi till, eller fundera över om situationen i sig är bra som den är eller att jag måste fucka upp den i vanlig Sandra-ordning.

Jag borde vara tacksam, mina problem är meningslösa jämfört med många andras och jag kan få ett slut på dem med ett enkelt val istället för att vara född in i en tragisk situation som varar hela livet ut, oavsett vilka val jag gör.

Jag ÄR lyckligt lottad, jag påstår inget annat. I vanlig ordning förstår jag inte mig på lycka ens när man viftar med den framför näsan på mig.

Igår hade jag tjejerna över på glöggkväll där vi spelade julklappsleken och hade det allmänt mysigt. Skoj att alla kunde komma, förutom Bengan då som låg hemma med migrän. Känns som om helt för lite tid av mitt liv går åt till sådana saker som faktiskt gör mig glad, och att saker som brukade få mig att känna mig glad, numera känns mer som ett jobb. Jaja, allt går i perioder och så även denna, skulle jag tro.

Hemma är det full rulle, kexet tar en dusch så att vi kan sticka över på Entré och käka något helt meningslöst, för att sedan gå vidare till Hemmakväll och hyra alla Twilight-filmerna. Kexet har inte sett någon av dem och det vore ju trist att bara behöva se den sista. Ja, han måste vara kär.. :)

På tal om full rulle så har jag ju en sjuveckors liten kompis till Rosa som heter Gizmo. Hon lider nog av någon slags bokstavskombination under sina vakna timmar och så får hon en släng av sömnapne då och då.

I natt var hon snäll och fick stanna i sovrummet men allt som oftast blir hon utslängd på grund av förargelseväckande beteende. Någon som inte alltid gillar sin nya kompis är förstås Rosa. Det går relativt bra, men anser man sig vara en prinsessa vill man väl inte bli hunsad av en narr kan jag tänka mig.

Den senaste veckan har jag fått lära mig allt om att säga nej och sätta ner foten. Jag är förvisso inte den som nickar och gör allt jag blir tillsagd, men jag brukar vara tillmötesgående förbi mitt förstånd.

Kattjouren bestal mig på mitt liv under veckan som gick. En dag ringde en kvinna som ville att vi skulle hjälpa dem med en situation med hemlösa katter i Lomma. Det jag inte visste då var att det samtalet skulle förstöra hela min vecka. Den här kvinnan ringde mig mellan fem och tio gånger per dag från och med det första samtalet. Inte bara hon, utan även kvinnan som hon visade sig ligga i en grannfejd med. Pajkastningen visste inga gränser och fastän jag försökte tala om för dem att deras intriger inte intresserade mig för fem öre, fortsatte tjatet.

Droppen var när kvinnan bad mig maila deras bostadsrättsförening, något som inte hade med katter att göra överhuvudtaget. Vid det här laget hade ca 6 timmar om dagen (i tre dagar) gått åt till det här enskilda fallet, vilket är löjligt i sig, och jag hade hört samma story säkert 20 gånger.

Jag talade vänligt men bestämt om för henne att andra katter dör medan de håller på och tar upp min värdefulla tid. Hon verkade mer uppslukad av grannfejden än av att rädda katterna, vilken nu var anledningen till att de kontaktat oss till att börja med. Eftersom hon inte hade någon som helst förståelse för att jag har fyra andra fall, samt ett heltidsjobb OCH försöker få min relation att fungera under tiden, har jag rätt och slätt slutat svara på hennes samtal.

Hon ringer, lämnar tio minuter långt meddelande på svararen, tigger och ber om att jag ska ringa upp, hon får ett kort sms tillbaka. Vid behov.

Nu ska jag försöka återerövra mitt liv.