Cookie

Den senaste veckan har jag fått lära mig allt om att säga nej och sätta ner foten. Jag är förvisso inte den som nickar och gör allt jag blir tillsagd, men jag brukar vara tillmötesgående förbi mitt förstånd.

Kattjouren bestal mig på mitt liv under veckan som gick. En dag ringde en kvinna som ville att vi skulle hjälpa dem med en situation med hemlösa katter i Lomma. Det jag inte visste då var att det samtalet skulle förstöra hela min vecka. Den här kvinnan ringde mig mellan fem och tio gånger per dag från och med det första samtalet. Inte bara hon, utan även kvinnan som hon visade sig ligga i en grannfejd med. Pajkastningen visste inga gränser och fastän jag försökte tala om för dem att deras intriger inte intresserade mig för fem öre, fortsatte tjatet.

Droppen var när kvinnan bad mig maila deras bostadsrättsförening, något som inte hade med katter att göra överhuvudtaget. Vid det här laget hade ca 6 timmar om dagen (i tre dagar) gått åt till det här enskilda fallet, vilket är löjligt i sig, och jag hade hört samma story säkert 20 gånger.

Jag talade vänligt men bestämt om för henne att andra katter dör medan de håller på och tar upp min värdefulla tid. Hon verkade mer uppslukad av grannfejden än av att rädda katterna, vilken nu var anledningen till att de kontaktat oss till att börja med. Eftersom hon inte hade någon som helst förståelse för att jag har fyra andra fall, samt ett heltidsjobb OCH försöker få min relation att fungera under tiden, har jag rätt och slätt slutat svara på hennes samtal.

Hon ringer, lämnar tio minuter långt meddelande på svararen, tigger och ber om att jag ska ringa upp, hon får ett kort sms tillbaka. Vid behov.

Nu ska jag försöka återerövra mitt liv.