Cookie

Jag känner igen situationen, jag vet att den passerar med ett svagt minne av tillfälligt förlorat fotfäste, eller att den för mig ut över klippkanten. Vad är det med mig? Ibland kan jag tro att det är något fel på mig, varför jag inte kan tillåta mig själv att helt enkelt vara lycklig. Istället måste jag passa in saker i mitt liv som det inte finns energi till, eller fundera över om situationen i sig är bra som den är eller att jag måste fucka upp den i vanlig Sandra-ordning.

Jag borde vara tacksam, mina problem är meningslösa jämfört med många andras och jag kan få ett slut på dem med ett enkelt val istället för att vara född in i en tragisk situation som varar hela livet ut, oavsett vilka val jag gör.

Jag ÄR lyckligt lottad, jag påstår inget annat. I vanlig ordning förstår jag inte mig på lycka ens när man viftar med den framför näsan på mig.