Cookie

Ja, efter vissa påtryckningar om att det första de inte vill se när de kollar in min blogg, är mig flytandes i Döda havet, får jag väl ta mig i kragen och åstadkomma ett inlägg som ersätter denna fasansfulla syn.

Har varit en riktigt vårskön dag och kväll och jag känner att jag har så mycket att berätta, men det finns bara en sak som ryms i mitt huvud just nu. Det är helt otroligt.

Var på Möllan med Madde och några andra goa tjejer. Åt, tog några breezers (nej, inget alltför ovanligt ännu) och satt under gasolvärmaren och blev allt rödare i ansiktet av värmen samtidigt som det gick kalla kårar längs ryggen när det blåste till bakifrån. Mysigt, det är ju så det ska vara på våren. Det ska inte bli högsommar på en gång, det är såhär hoppet om en fantastisk sommar föds.

Mitt i allt filosoferande kring livets alla små märkligheter, ser jag att jag har ett missat samtal från ett för mig okänt norskt nummer. Vad jag vet är jag betrodd med mina norska vänners telefonnummer så någon av dem kunde det väl ändå inte vara?

Samtidigt som jag funderade över detta ringde det igen och jag svarade förstås. Jag hörde vad mannen presenterade sig som men kunde inte riktigt tro det så det tog bra lång tid för mig att riktigt fatta. Det var min gamle styvfar som ringde. Han vars efternamn jag ännu bär.

Helt sjukt!

Min första kommentar var just det. "Helt sjukt, dig tänkte jag faktiskt på igår!"

Jag har faktiskt sökt efter honom på internet på alla tänkbara sätt och så visar det sig att han bytt efternamn, vilket såklart kan ha haft en bidragande orsak till varför det inte gett utdelning...
Han sa att han tänkt väldigt mycket på oss, brorsan och mig och att han nu hittat oss via facebook.
(Inte mycket förvånar mig längre, men nu när jag hör Rosa spola på toa, kan inte ens jag låta bli att häpnas , från det ena till det andra..)

Iallafall, åter till ämnet. Har inget sagt till brorsan mer än att han får fan svara i telefonen när det ringer, vilket han inte gjorde då han säger sig ha legat i badet. Så han har ännu inte fått denna roliga överraskning. Undrar om han anar nåt...

Sen har vi chattat på facebook, både jag och min återfunna styvfar, och även hans fru som är eld och lågor över detta och redan tjatar på att jag ska komma och hälsa på.

Jag är så överväldigad att jag tror jag måste gå och lägga mig och smälta det här, om jag överhuvudtaget kan sova. Allt detta symboliserar den lyckligaste tiden i min barndom där kärnfamiljen ännu var ett faktum, han var måhända inte vår riktiga far, men nog var han bäst lämpad av dem alla att förtjäna den titeln.

Lovar att återkomma med alla andra galenskaper, men just nu är det för många tankar som slåss om uppmärksamhet i mitt huvud.