Cookie

Har just fått något av det jobbigaste som finns undanstökat, räkningarna. Fiii fan vad trist det är att se merparten av lönen gå åt redan första dagarna. Lönen är bara en siffra i lönekuvertet och den siffran är inte direkt någon fantasisumma till att börja med. Men nog om det, finns annat att bitcha över, de där två kronorna jag fick i löneförhöjning i somras räcker åtminstone till en extra flaska vin i månaden att dränka sorgerna med. Det blir ett billigt vin dock...

Imorgon firar köpcentrat 20 år vilket förstås drabbar mig på alla tänkbara sätt. Inte nog med att jag åkte på att jobba de där två extra öppettimmarna, utan jag ska behöva klä mig i partykläder också vilket jag knappt ens gör när jag gör stan osäker. Smink är en sak, men tajta kläder och butiksarbete, det går inte ihop!

Piff och hennes wing-woman har bokat resa till gran-canaria. Jag är så avis, men jag unnar dem det. Stackars Piff har inte gjort annat än varit på resande fot de senaste månaderna och ändå väljer hon att varva ner med en resa, det kallar jag ironi.
Jag vill med resa! * Lägger till med en riktigt tjurig och barnslig min, och slår näven i golvet*

Ikväll hade dokumentären/ filmen om Michael Jackson premiär. Jag vet, för jag höll på att lova min kompis att jag skulle komma och se den med henne... i Norge. Sen upptäckte jag mitt misstag med hur jag läst av kalendern och insåg att det var en dag mitt i veckan istället för på helgen, och fick det avstyrt fort som attan. Ja, men va fan, det är för helvete en ny veckodag varje dag, kan man ju inte hålla reda på...
På tal om Michael Jackson satt jag en kväll ganska strax efter hans bortgång och youtube-ade lite gamla videos, jag och miljoner andra människor antar jag, och just nu kan jag inte komma på vilken video jag kollat på men läste iallafall kommentarerna under. Youtube är tydligen stort världen över (precis som Michael Jackson) och detta återpeglade sig i kommentarerna. Kanske var jag lite övertrött för förmodligen kommer ingen annan än jag garva sig helt harmynt över detta, men bland alla som beklagat sorgen och hedrat Jacko så stod det lite fint "Rest in pieces". Inget mer. Jag skrattade alltså inte över ett eventellt stavfel, utan det gör mig galen att inte veta om personen skrev så med flit! Jag har fått en total hang-up på detta och det går åt helt för mycket tid, flera månader senare, att begrunda detta...

På tal om galen sen då, så hade jag en något annorlunda kund idag. Hon kom fram till mig när jag höll på att organisera ihop ett ställ med underkläder och undrade om det var öppet köp på ett par rea-trosor. Nej, svarade jag men förklarade att hon hade bytesrätt om trosorna blev plomberade i kassan. Två sekunder senare frågar hon samma sak och jag svarar med stort tålamod precis samma sak något långsammare så att hon skulle hänga med. Det hör till saken att den här tjejen såg helt normal ut.
Iallafall, så nöjde hon sig med svaret och gick mot kassan för att betala. Jag bestämde mig för att hoppa in i kassan och ta köpet själv och den här tjejen lägger fram trosorna på kassan med samma fråga, har vi öppet köp på rea-trosor? Vid det här laget känner jag att jag pratar som man gör när man förklarar för en femåring att håret faktiskt inte växer tillbaka då man klipper av 300-kronors-Barbie hårsvallet. Långsamt och tydligt med sammanbitna tänder. Sen frågar jag henne om jag ska plombera trosorna vilket görs med två mjuka plastsnören som man lätt kan klippa eller dra av. Följdaktligen frågar hon om de är svåra att plocka bort, och jag svarar att det gör man lätt med en sax. Kommentaren som hon svarade med gör mig tacksam för att vi har som rutin att hålla vassa och skarpa föremål som saxar utom räckhåll för kunder/ psykopater.

" jag tror inte de har saxar på det stället där jag bor..."