Cookie

För ganska så exakt ett år sedan satt jag och gnällde över att behöva jobba annandagen i butiksmiljö. Tänkte inte gnälla så mycket om hur mycket jag ogillar det, men för dem som ändå vill veta vad jag innerst inne känner inför att jobba imorgon kan leta i arkivet under december månad förra året...

Första julen som singel har jag överlevt nu och snart, om två veckor, har jag lyckats ta mig igenom ett helt år av ensamhet. Då, för ett år sen, trodde jag aldrig att jag skulle komma på fötter igen och att livet i stort sett var över. Med facit i hand, och trots att resten av detta året fortsatte att gå mot pipsvängen, får jag ändå erkänna att det kunde ha varit värre. Jag menar, en separation med allt vad det innebär med gemensamt hus och annat, ett dödsfall, och en pappa som rymde från torken ett par gånger, ett par sjukskrivningar och att till sist bli utbränd, samt oro för syrran som det gått totalt snett för, det är väl inget? Om man jämför med lidande runt om i världen så får man storsint nog kalla det jag gått igenom under det gångna året för just vad det är, livets gång.

Tacksam är vad man egentligen borde vara, när man vågar ta det ur sitt perspektiv och lämna offerpositionen man hamnat i...

Längtar efter en nystart under nästa år, ska inte avlägga några löften men jag ska försöka bevara mina minnen från 2008 och leva efter vad jag lärt mig av allt jag kämpat mig igenom...