Cookie

Då var man inne på sitt 31:a år kan man säga, fast lika glad är jag för det, ett år närmre pension. Hade en finfin fest i lördags, inget jag lär glömma i första laget, men det beror nog lite på att bilderna på facebook lär påminna mig om det ett bra tag framöver.

Sådär lagom galet, inte så att jag fått skämmas över varken mig själv eller någon annan, men självklart finns det ytterligare en Zivot moj-video i någons kamera och skräpar, men den bjuder jag på.. den också. Precis som jag bjuder på halmbalen som vi dumpade på en åker i närheten utan att tänka så långt som att de nog känner varandra i grannskapet och snabbt kan lista ut vart den kom ifrån med tanke på westerntemat och att halva lokalen var fylld med halm.

Åldern till pass har jag lyckats få mina första krämpor, och då talar jag inte om magen utan om ryggen. Något känns inte riktigt rätt där, som en nerv i kläm eller en avdankad muskel som gett upp på ålderns höst, vad vet jag. Skulle ju inte dö av ett träningspass, så får väl bli det imorgon. Eller dagen därpå, eftersom jag jobbar natten igen.

ska krypa ner i sängen nu och invänta värktablettens verkan och nattens sömn, oh sweet escape....

Sitter här och lyssnar på en av alla oändliga versioner av låten "Somewhere over the rainbow" och blickar upp i mitt tak där alla ballonger i just regnbågens färger fortfarande hänger. Hur har jag gjort mig förtjänt av så underbara vänner egentligen? Blir tårögd bara jag tänker på deras enorma engagemang och fantastiska vänskap.

Jag hade en gång en fast, men väldigt fånig princip om att inte umgås med mina arbetskamrater utanför jobb. Inte visste jag då att dessa arbetskamrater skulle visa sig bli mina närmsta vänner och dem som jag skulle vända mig till i vått och torrt.

Jag skulle inte vilja leva en dag utan er i mitt liv och var och en av er har en särskild plats i mitt hjärta, ni vet vilka ni är...

♥

"Somewhere over the rainbow
blue birds fly...
and the dreams that you dare to dream
really do come true..."

Jepp, så känns det! Rent bokstaligt talat. Är så dålig och det är bara några dagar kvar till helgens bravader. Svullen som en strandad val också...

Lite bitter får jag väl ändå vara?

Tjejerna kommer snart över för att hjälpa mig med lite spotify-listor så det tunga ansvaret att vara musikansvarig behöver jag iallafall inte vara ensam om.

Kan inte skriva mer nu, Rosa besteg just min mage, hon gillar tydligen att ligga på toppen av Mount Everest... :)

Känner ni igen det där tillståndet då man är helt handlingsförlamad över allt man behöver göra? När man bara lägger locket på och flummar runt medans ångesten växer och tiden rinner ut? Ja, så är det lite just nu. Förvisso jobbar jag bäst under press, men det är snarare av panik än av adrenalin då.

Bara några dagar kvar till festen och i sann Sandra-anda har jag nu tänkt om angående min outfit. Jag gjorde ju exakt samma sak inför ett bröllop då jag hittade perfekta klänningen fyra månader innan bröllopet. Kruxet var att klänningen var en storlek för liten vilket fick mig att ligga i och bli av med de där extrakilona som gjorde att klänningen korvade sig lite extra runt midjan.

Sagt och gjort, lyckades och klänningen satt som en smäck! Bara det att vid det laget var jag lagom trött på att se klänningshelvetet som fått mig att avstå från allt gott och därmed onyttigt under fyra månaders tid... Så dagarna innan bröllopet hittade jag en ny blåsa som jag hade istället och det gick ju bra ändå.

Därför, kör jag nog min alternativa outfit istället så kan syrran få min andra om hon vill. :)

Sitter i soffan och ser med skräckblandad förtjusning på alla ballonger som hänger i mitt tak. Funderar lite smått på hur och när de ska plockas ner.

Fyllde ju som bekant ganska stort igår och firade dagen med att gå hem till farmor med en kaka eller två. Med mig hade jag kexet och även syrran som dessutom glömt att jag fyllde år och som blev påmind om det först när både farmor och farbror gett mig presenter, hehe! Lite skoj faktiskt.
Satt och kollade igenom massa gamla fotoalbum och även en viss video från åttiotalet där Carola sjöng (som kexet säger) som om det inte fanns en morgondag. Helt tandlös och ser ut som en trollunge, man kan inte annat än älska det!

Sen efter farmor ville jag ju knappast bara hem och dega resten av dagen, klockan var ju bara fem! Kexet däremot var riktigt tråkig och envisades med att han ville hem och vila vilket jag protesterade lite mot eftersom jag vet hur omöjlig han är att väcka när han väl somnat. Lovade dock att han inte skulle somna och för att vara ltie mer tillmötesgående sa han också att vi kunde gå ut och äta lite senare.
Så, jag slängde iväg ett sms till syrran att hon kunde möta oss på Möllan om hon ville käka, ju fler desto bättre, eller hur?

När det var dags att trampa mot Möllan envisades kexet med att vi skulle hem om till mig och lämna en orkidé som jag fått av min farbror. Förstod inte alls detta resonemang, tyckte att det var väl itne hela världen om den stod hemma hos honom en dag till eller så. Han gav sig dock inte en tum. Växten skulle ut, så var det bara. Blev lite orolig att han tyckte jag släpat dit för många prylar och gick med svansen melllan benen med på detta.

Väl hemma och när jag öppnat dörren inser jag att mina vänner visst då busat till det i min lägenhet! Serpentiner och ballonger överallt! Först när jag gick in i hallen och såg in i köket blev jag lite misstänksam då det låg en plåt på spisen. Kollade både ugnen och av någon anledningen in i duschen bakom duschdraperiet utan att hitta vad jag eventuellt sökte.
Blev dock varse om att det var överraskningstårtkalas inne i mitt vardagsrum när jag väl kom dit. Där stod de, allihop,  de små trollen!
Mitt i alltihop mindes jag syrran som väntade på att vi skulle komma till Möllan, så fick ringa och be henne komma över istället.

Blev verkligen jätteglad och är så, så, så tacksam över att jag har de bästa vänner man kan ha, känner mig verkligen lyckligt lottad!

♥♥♥♥♥~~~~~~~~♥♥♥♥♥

Idag när jag och Piff skulle ut och köpa lunch gick vi glada i hågen, hand i hand ner till salladsbaren och inhandlade oss varsin smaskig sallad. Redan innan sista tuggan kände jag attt jag mådde kymigt, men det är inget onormalt för min del med tarmsjukdom och allt så jag var glad ändå. Snart börjar även Piff klaga över magsmärtor och att det trängde på så att säga.
Det slutade med att vi bemannade varsin av de två toaletterna på jobbat, och det kan jag säga att det ska mycket till för att Piff ens ska göra nummer två på jobbtoan, så vi kan ana att hon mådde rätt dåligt. :)

Jag har ju nästan rutin på det där, dock...

Alltå, ingen mer mat från salladsbaren på ett bra tag!

Tror jag haft exakt samma rubrik tidigare, men i det fallet handlade det mer om julen än min snart kommande 30års-dag. Fatta att jag håller på att bli så gammal!
När jag gick i högstadiet så lekte vi en lek på engelskan som gick ut på att en person skulle tänka på en viss person som alla skulle försöka komma fram till vem det var genom att enbart ställa frågor man kunde svara ja eller nej på. För att kunna bestämma hur en person räknades som gammal bestämde vi en åldersgräns. 31 år. Om ett år kommer alltså högstadieelever tycka att jag är skitgammal. Känns ju bra... Om inte annat så kanske de kommer ha lite respekt för mig då!

Skönt med helg, menar inte att klaga över småsaker men måste de verkligen stänga av halva innerstan bara för att bygga ut köpcentrat på parkeringen bakom?? Det tar en ytterligare fem minuter att ta sig runt byggnaden för att komma till jobb på morgonen, fem minuter är mycket på morgonen och när man vill hem på eftermiddagen är det helt plötsligt ett gigantiskt problem att ta sig genom trafiken istället för småvägarna bakom. Funderar allvarligt på att leda cykeln genom centrat istället... Älskar i-landsproblem!

Ska ha hem lite tjejer på middag ikväll, det blir inget fancy, utan jag ska utnyttja dem att hjälpa mig med bordsplaceringen bland annat. Festen är ju bara en vecka bort nu. Mat och tårta beställt så jag börjar få kontrtoll över det mesta nu.

Ska baka lite nu, lovade att ta hem lite nybakt till farmor imorgon. Ingen garanti att så sker, får ju se resultatet först, annars ligger ju mormors bageri behjälpligt nära.

Hemma även idag för vård av sjuk mage. Lite trött nu på att inte kunna sova på nätterna för att det känns som om någon kramar sönder insidan på en. Jaja, pest och kolera är värre, och det inser jag ännu, men hade jag tvingats ligga en natt till utan att kunna sova så vet jag inte hur mycket människa det skulle vara kvar av mig sen.

Hade jag inte varit nykär hade jag nog varit psykobitch redan, men på något lustigt sätt är man mer eller mindre immun mot att knäckas på grund av sömnbrist. Man suger väl energin ur kärleken istället...

Efter i natt (sov i stort sett inget alls) kände jag mig ovanligt pigg och behovet av att sova trängde aldrig på framåt morgonen, så jag gick ner och la mig på gräsmattan med en bok. Efter fem sidor kom tröttheten.... Två timmar senare vaknade jag något stel i kroppen, eftersom jag inte en enda gång bytt ställning (detta grundar jag helt och hållet på utseendet av solbrännan jag lagt till med) och började bege mig uppåt lägenheten igen. Så nu sitter jag här, med frossa, något ojämn bränna och lite skav i knävecken.
Får väl gå ner och lägga mig och somna på rygg imorgon så jag kan få hudcancer även på framsidan...